Vill du veta mer?

Det flesta människor reagerar omedvetet på livet utifrån en inställning av offerskap. När vi undviker att ta ansvar för vårt liv går vi automatiskt in i någon variant av offerskapets roller. Även om endast en av de tre rollerna i dramatriangeln kallas ”offer” så är offerskap eller ovilja att ta sitt liv i sina egna händer den gemensamma nämnaren för de tre huvudrollerna i ”dramatriangeln”. Dessa är ”förövaren”, ”hjälparen” och ”offret”.
Dramatriangeln återges som en triangel med den ena spetsen pekandes nedåt. På denna spets ligger offret vars underlägsenhet symboliseras av att de andra två spetsarna/rollerna i triangeln befinner sig ovanför (är starkare än) offret.
Dramatriangeln har konstruerats för att illustrera vad som händer i relationer när vi inte kan vara sanna mot oss själva och varandra. De tre rollerna besitter negativa kvalitéer som hindrar personlig utveckling och mognad. Men bakom dessa förvrängda kvalitéer finns naturliga konstruktiva krafter som behövs och som kompletterar varandra istället för att bekämpa varandra.
Dramatriangeln kallas även skammaskinen, eftersom dynamiken i den genererar skam. Varje dysfunktionell interaktion mellan individen och omvärlden utspelar sig i dramatriangeln. Varje individ har en av rollerna som sitt ”hemvist” eller vanligaste utgångspunkt men under själva interaktionen växlar man ofta roller flera gånger. Man tillägnar sig sin primära roll genom dynamiken i den familj man växt upp i. Faktum är att detta drama även utspelar sig inombords i människan. Låt mig konkretisera det hela:
Hjälparen
Hjälparen är en förvrängd version av den genuina feminina energin av omvårdnad och helande. Hjälparen är en person som gärna fixar till saker, löser problem eller medlar. Detta kommer från ett omedvetet behov av att känna sig viktig eller framstå som räddaren. Att ta hand om andra är det enda sättet som en hjälpare kan möta andra på och är hur hjälparen stärker sig själv för att kompensera sin låga självkänsla.
Hjälparnas största rädsla är att det inte finns någon där som bryr sig om dem så de dämpar ångesten genom att se till att finnas där för andra. Detta skapar ett ömsesidigt beroende och gör dem oumbärliga vilket skyddar dem från att överges och även ger dem den bekräftelse de längtar efter.
Alla hjälpare har minst ett och ofta flera offer i sitt liv som de kan ta hand om. Att gå in i hjälparrollen stärker illusionen av att man själv inte har några behov.
Hjälpare har ofta vuxit upp i en familj där de har lärt sig att deras behov inte är viktiga eller också har de lärt sig att känna skam för sina behov. Således har de kommit att förneka de egna behoven och istället lärt sig att ta hand om andras. Någonstans resonerar hjälpare att om de bara tar hand om alla andras behov tillräckligt bra kommer även deras egna behov att bli tillgodosedda – vilket dessvärre nästan aldrig sker i praktiken. Dett leder lätt till att den primära hjälparen går över till offerrollen, vilken t. ex. kan ta sig uttryck i martyrskap: ”Efter allt jag gjort för dig, ska det här vara tacken?” ”Hur mycket jag än gör så räcker det ändå inte.” Eller också kan hjälparen helt enkelt bli deprimerad.
Hjälparen rör sig vidare i dramatriangeln till förövarrollen genom att bli arg på eller elak mot sina offer för att de är så eländiga och ”krävande”. Det hjälparen inte ser är att han själv bidrar till att offret förblir ett offer och att han själv låter sig dräneras hellre än att låta offret vara så att denne själv får ta tag i sin situation. När hjälparen har gått över till förövarrollen har det ofta gått så långt att offrets liv på ett eller att sätt blivit beroende av hjälparen vilket gör det hela svårare att bryta.

Exempel
Ingmar, en äldre vän till mig.
Ingmar var mycket aktiv i bl a PRO. Han hade lektioner i datakunskap för pensionärer, han körde ärenden åt sina vänner, han kunde laga och underhålla nästan alla maskiner från symaskiner till datorer. Hela sitt liv (både yrkesmässigt och privat) var han uppskattad och känd som personen man ringer till om man behöver hjälp med något praktiskt. Tyvärr tog han inte hand om sig själv lika bra som han tog hand om andra och hans hälsa blev allvarligt lidande. Under Ingmars uppväxt agerade hans styvfar som en typisk förövare.

Förövaren
Liksom hjälparen står för förvrängda moderskvalitéer står ”förövaren” för förvrängda faderskvalitéer. Kraften hos de genuina maskulina energierna beskyddar och livnär. Men förövaren får sin vilja fram genom olika former av tvång; så som att övertala, straffa, läxa upp, anklaga, förhöra eller attackera.
Precis som hjälparen behöver någon att hjälpa behöver förövaren någon att kontrollera. Bägge behöver ett offer för att behålla sin position i dramatriangeln. Förövaren förnekar sin svaghet på samma sätt som hjälparen förnekar sina behov. Förövarens största rädsla är att känna sig svag. Således behöver alla förövare ett offer som de kan projicera sina svagheter på och som gör att de känner sig starka.
Förövare har ofta vuxit upp i en på ett eller annat sätt hård miljö där de inte sällan blev förtryckta. Förövaren täcker över sina svaga sidor med en hård och hänsynslös attityd.
Det är svårt för förövarna att ta ansvar för den smärta de vållar andra. Från deras perspektiv får andra den behandling de förtjänar. En förövare ser på världen som att de måste kämpa för att få finnas och för att få tillbaka den kärlek som de upplever berövats dem.
En förövare flyttar sig vidare i dramatriangeln till hjälparpositionen, t ex när han/hon skäms för sitt förövarbeteende men inte kan möta känslan av skam och inte heller acceptera sina svaga sidor. Istället väljer förövaren då att kompensera för sitt dåliga samvete utan att riktigt ha tagit itu med det som ligger bakom.
Förövaren går vidare i dramatriangeln till offerskap t ex när denne skrämt bort de flesta i sin omgivning och förstört mycket av sitt yttre liv som ju trots allt är beroende av goda relationer. I det här läget blir förövaren lätt offer genom att ta till alkohol, sex, droger, spel, överdrivet TV-tittande etc för att bedöva smärtan av det uppenbara som de fortfarande försöker slippa möta – sin svaghet.

Exempel
Ingmars styvfar Holger var järnvägsarbetare och hade vuxit upp under tuffa ekonomiska förhållanden. Även om han hade en mjuk och öppen sida var han ofta hård, förtryckande och misstänksam mot sin fru och sina barn. Med svordomar, kritik och fysiskt våld fick de veta vad som inte var bra. Han kontrollerade familjen genom rädsla.

Offret
Offret är den förvrängda aspekten av det oskuldsfulla, känsliga och behövande barnet inom oss. Vårt inre barn behöver stöd och hjälp ibland men när en person blir övertygad om att hon inte kan ta hand om sig själv har hon valt offerrollen som sin primära utgångspunkt på dramatriangeln. Offerrollen anammas mest av personer som vuxit upp med en hjälpare som förälder. När föräldern har hjälpt eller räddat sitt barn i sammanhang när denne egentligen skulle ha fått mer tid till att försöka själv eller behövt ta konsekvensen av sitt handlande, har barnet fått budskapet: ”Du klarar inte detta själv.” Ett offer uppfattar sig själv som felaktig och tar på sig en attityd av att ”jag klarar det inte”. Detta blir samtidigt deras största rädsla vilket gör dem angelägna om att hitta någon som är mer ”kapabel” än de själva. Ett offer förnekar både sin förmåga att lösa problem och sin förmåga att själv ta tag i saker. En person som har offerrollen som sin primära utgångspunkt på dramatriangeln kan ha en eller flera komplicerade åkommor som de brottas med en stor del av livet. När någon kommer med ett förslag på någonting offret kan göra för att förbättra sin situation blir svaret något i stil med: ”Ja, men det fungerar inte för att…”
Ett offer kan flytta sig vidare i dramatriangeln till förövarpositionen t ex genom att sabotera någons försök att hjälpa dem eller också genom att manipulera någon till att hjälpa dem.

Exempel
Ingmars halvsyster Majvor är ett typexempel på offerrollen. Hon började tidigt i livet att jobba på en fabrik, framförallt för att komma hemifrån och slippa förtrycket från pappan. Men det fick ingen långvarig effekt då hon valde en man som också lutade åt förövarhållet. Det var stressigt på fabriken och stressigt att få sparken när fabriken stängde. Hon hanterade det med många cigaretter och passivit TV-tittande. Det dröjde inte många år förrän hon mådde sämre och sämre både fysiskt och psykiskt. Hon sjukskrev sig och blev mer och mer kraftlös, tom och deprimerad. Hon har ett stort hjärta och god välvilja. Men utan viljan och kraften att ta itu med sig själv sitter hon fortfarande fast i offerrollen.
När ett primärt offer flyttar sig i dramatriangel handlar det ofta om att denne är trött på att vara den svaga. Successivt blir behovet av att ”ge igen” allt starkare. Detta kan också ske oerhört snabbt i den inre dramadynamiken: En person som upplever sig angripen av en partner eller arbetskamrat kan gå från en omedelbar – och ofta omedveten offerreaktion, till att slå tillbaka med ett motangrepp på bråkdelen av en sekund. Denna blixtsnabba vändring kan förövrigt ske mellan alla rollerna.

Exempel på hur rollerna kan skifta på några sekunder i dramatriangeln
Far (förövaren) kommer hem och ser att sonen glömt hänga upp jackan. ”Per, häng upp din jacka nu genast” skriker han. Mor väljer att gå in i hjälparrollen och säger till far; ”Han var kissnödig och hade bråttom till toan.”
Per kan nu välja vilken roll han ska spela. Det är mest troligt att han väljer en roll som han är van vid. Han skulle kunna gå in i offerrollen och tjurigt lyda sin far samtidigt som han tycker synd om sig själv som tvingas hänga upp jackan.
Han skulle även kunna spela förövare och säga till mor, ”Lägg dig inte i morsan, jag behöver inte din hjälp, stick!”. Eller rikta sig mot pappa genom att säga något i stil med: ”Häng upp den själv, gubbe!”
Han skulle även kunna välja en superhjälarparroll och försökt släta över alla upprörda känslor (det fanns ju potentiellt ett bråk mellan far och mor p g a honom) genom att både hänga upp sin jacka, duka bordet och städa sitt rum. Beroende på hur han väljer kan utgången på dramat variera eftersom även far och mor kan skifta roller efter vad Per hade valt för roll.

Utanför triangeln
För att Per ska kunna välja en väg som ligger utanför dramatriangeln måste han hitta ett sätt att vara ärlig mot sig själv och sin omgivning. T ex kan han säga till far; ”Jag är ledsen över att jag inte hängt upp min jacka och jag ska göra det alldeles strax, men jag skulle ha mycket lättare att ta emot det du säger om du inte skrek på mig eller använde den där arga tonen.”
Far å sin sida skulle aldrig ha vållat till detta drama om han valt att erkänna sin känsla, som han någonstans tror att sonen är orsak till, vilket rättfärdigar att han skäller på honom. Han skulle istället ha kunnat säga något i stil med; ”Per när jag ser att du inte hängt upp din jacka blir jag både ledsen och arg. Jag skulle önska att du såg till att jackan hängs upp ordenligt.” (”Annars känner jag att vi måste vi diskutera nivån på din veckopeng” (Det måste finnas en relation mellan ansvar och rättigheter/förmåner enligt min syn på uppfostran.))

Skammen
Även om alla har en primär roll på dramatriangeln kan vi spela helt olika roller i olika relationer. Vi kan även växla primär roll under olika faser i livet. Dramatriangeln generar skam hos de olika rollinnehavarna på olika sätt. Hjälparen skäms över sina behov, förövaren över sin svaghet och offret över sin oförmåga – till den grad att de med hjälp av olika försvarsmekanismer kan behålla dessa aspekter av sig själva i sin omedvetna sfär. Hela denna försvarsprocess tar mängder av energi att upprätthålla och hindrar oss från att ta ansvar för (och stå för) våra känslor och handlingar som i sin tur genererar mera skam.
När vi lär oss stå emot impulsen att försvara oss och erkänner vad vi känner och det vi skäms för, kan vi välja att kliva ur dramatriangelns ”skammaskin” och leva som fria aktörer istället för som slavar under offerskapets tvångsmässiga reaktivitet.
Vägen ur dramatriangeln är att lära oss uttrycka vad vi känner på ett konstruktivt sätt (att vara assertiv), att vi vågar visa våra svagheter, erkänna våra behov och att vi har viljan att ta ansvar för våra liv.