Fri att leva

En av psykosynteshusets terapeuter – Malin Ljungbeck – har skrivit en bok där hon berättar om sin egen resa ut ur skammen mot bakgrund av Psykosyntes-teori. Här följet ett kapitel ur boken. Kontakta malin.ljungbeck@gmail.com om du vill beställa ett ex!

Självkänsla och skam

Huvudtemat för min utveckling har varit att successivt rensa bort skammen och samtidigt bygga en inre plattform. En plattform av inre trygghet; en sund självkänsla.

Självkänsla

Enligt ordboken betyder självkänsla ”medvetenhet om den egna personlighetens värde”. Jag tror det är djupare än så. Självkänslan är själva plattformen vi står på; den plattform på vilken vi vilar i vår medvetenhet. Kanske är självkänslan medvetenhetens syre.

Självkänslan växer sig stark genom att du blir sedd och bekräftad och utvecklas genom din uppfattning att du duger som du är. Den påverkas inte nämnvärt av prestationer. God självkänsla fungerar också som ett själens immunsystem och ger motståndskraft, styrka och förmåga till återhämtning.1

Jag tror att självkänslan är den trygghet vi behöver för att kunna stå stilla när det blåser. Utan den blir man ett lätt byte för andra människors tyckande och dömande. Man blir som en slasktratt som inte ser sitt värde utan tar alla andras projektioner mot en själv som sanningar. Man tvingar sig själv att hela tiden utgå ifrån andra istället för utifrån sig själv då man undermedvetet känner sig i konstant skuld till alla andra. Man blir också lätt handlingsförlamad eftersom man inte har någonstans att hämta kraft ifrån.

Jag var från början i stort sett helt utan plattform. Jag har i hela mitt liv, fram tills nu, alltid satt mig själv i sista rummet, om ens det. Jag har skapat situation efter situation som praktiskt taget brutit ner mig bit för bit, gång efter gång. Jag kan så tydligt se mitt mönster. Det handlar inte om att min omgivning har varit ovanligt dömande eller utnyttjande. Det har hela tiden varit jag som skapat.

Det har nog inte varit lätt att vara min terapeut. När jag först kom till Björn var jag som en liten trädplanta som satts på marken utan någon som helst förankring. Så fort det blåste skulle den trilla. Den minsta antydan till kritik eller ens antydan av ifrågasättande skulle få mig att trilla ihop. Eller kanske jag var ett stort hål. Jag hade skuffat undan och förnekat mig själv så väl att jag nästan försvunnit.

Hur möter man en människa som nästan inte finns?

Vad har jag behövt? Vad har jag fått?

Jag har behövt känna att jag får finnas. Jag har fått lära mig att det är ok att vara som jag är. Jag har mött förståelse, jag har fått känna acceptans av Björn. Övertygelse om och om igen att det är ok att vara jag. Det är oftast inte den verbala bekräftelsen som är av störst vikt utan det tysta tålamod som krävs för att om och om igen möta mina starka självdestruktiva suggestioner med kärlek. Till slut är det ju jag som ska acceptera, värdera och älska mig själv. Kärleken ska komma ifrån mig själv, inte från någon annan.

För att hitta den inre tryggheten behöver man få hjälp på vägen utifrån. Tillåtas vara det lilla barnet som man till slut ska ta hand om.

Det har handlat mycket om att tillåta mina känslor. Att tillåta mina känslor är lika med att tillåta mig själv. Förlåta mig själv! Acceptera mig själv! Gå igenom mina känslor av självförakt. Vågat ** (tempus) känna dem, processa dem. Släppa ut dem! För varje känsla jag mött, för varje känsla jag har kunnat släppa har jag gett plats åt delar av mig själv som inte är skambaserade. Pusselbit efter pusselbit av mitt friska ”jag” har lagts på plats – eller snarare tillåtits framträda – i takt med att jag rensat bort destruktiva mönster.

Avsaknad av självkänsla och skammen går hand i hand och min skam har ofta uttryckt sig genom självförakt.

Dagbok – skam

När jag läser det jag skrivit kommer samma äckelkänsla som jag hade över mig själv när jag var liten. Som att jag är fylld av svart sörja och att jag skäms för att visa den. Jag känner mig som en spetälsk. Hur kan ni vilja vara i närheten av mig, när jag inte ens själv vill det. Det är därför jag stänger. Jag har aldrig kunnat se det så tydligt som jag gör nu.

Det känns som att till och med denna rapport smutsar ner. Samtidigt skäms jag för att jag alltid mår så dåligt. Det finns ingen anledning till att inte erkänna det.”

Skam är något av det svåraste som finns att jobba med. Skammen i sig är självförintande till sin karaktär, vilket gör det ännu svårare för oss att möta den. Hur möter man något som inte vill finnas, inte ”får” synas. Ofta sitter det så djupt inne, begravt under så många lager av rädsla att det tar lång tid att över huvudtaget komma dit. Skammen är som ett sug bort ifrån själva livet, bort ifrån jaget. Ju mer man närmar sig skammen desto mer försvinner den. Som en eldhärd äter den upp allt syre och skapar en inåtgående spiral för att sedan plötsligt gå till attack som från ingenstans. Allt för att skydda sig från att bli sedd.

Skam

Skam, till skillnad från att skämmas, är en djupt rotad känsla av att inte vara älskad eller duga. Det är svårt att hitta någon enstaka definition som är tillräcklig för att beskriva det komplexa destruktiva begreppet. Det finns oändligt många sätt på vilket skammen begränsar oss och håller oss fångna i sitt järngrepp.

”Det tragiska sättet att förhålla sig till sin skam är att låta den ta makten helt och avstå från de delar av personligheten den gäller. Avstå från att älska, ha intressen och vara kreativ. ”

”Den djupaste skammen är upplevelsen av att inte ha varit älskad för den man är, i kombination med att ha tvingats att inte låtsas om det eller till och med hävda motsatsen – en grundläggande livslögn. ”

”När vi skäms, skäms vi oftast för att vi skäms. Vi vill inte att någon skall se vår skam och längtar samtidigt innerligt att bli sedda. Skammen är en knut vi inte kan lösa upp utan hjälp av en medmänniska. Vi behöver att någon hämtar oss och uppmuntrar.”

”Skam handlar om att känna sig utsatt, blottad och naken. Vi är rädda för förakt. Skam handlar om att jag är något dåligt. Till skillnad från skuld som handlar om att jag gjort något dåligt. Skam är som en spricka i självet.” (anonyma citat, Internet)

Du skall inte tro att du är något

Du skall inte tro att du är lika god som vi

Du skall inte tro att du är klokare än vi

Du skall inte inbilla dig att du är bättre än vi

Du skall inte tro att du vet mera än vi

Du skall inte tro att du är förmer än vi

Du skall inte tro att du duger till något

Du skall inte skratta åt oss

Du skall inte tro att någon bryr sig om dig

Du skall inte tro att du kan lära oss något

Jantelagen”

Jantelagen formulerar i ord den oskrivna lag, som säger att man inte får sticka upp och tro att man är bättre än andra på något sätt. Egentligen är den ännu starkare än så. Den säger oss att vi inte har rätt att tro att vi har något värde över huvudtaget. ”Du ska inte tro att du är något”. Jantelagen är en del av vår kultur – åtminstone i Sverige men säkert i många andra länder också – men det är inte det kulturella perspektivet jag fokuserar på utan det internaliserade. Det är en social företeelse som finns i vår kultur men det innebär inte att alla människor väljer att ta det till sig. Det är upp till var och en.

Jag är en av dem som har tagit det till mig. För mig är ”oss” och ”vi” verkliga. Det är något i mig som ser det som självklart och som så starkt känner sig avskilt från resten av världen. Det är verkligen ”jag” på ena sidan och ”resten av världen” på den andra. Känslan av att vara bedömd, fördömd och avvisad är kanske snarare ett tillstånd än en känsla som kommer och går; ett tillstånd som styr hur jag uppfattar mig och min omvärld.

Fram tills alldeles nyligen trodde jag att alla kände så. Det fanns inte i min sinnesvärld att man kunde ”inte känna så”. Jag kommer ihåg min förvåning och förvirring när jag förstod att det fanns människor som inte kände igen sig i jantelagen. Jag kan fortfarande inte riktigt greppa det oerhörda; jag kan inte föreställa mig hur det skulle vara att inte utgå från skammen.

Jag tror det finns lika många sätt att jobba med skam som det finns människor på jorden. Det finns de som kan övervinna vissa skambaserade rädslor genom att pressa sig igenom en sådan situation för att komma ut fri på andra sidan. Ett exempel på det kan ju vara att naken hoppa i sjön med andra människor, en inte helt ovanlig skamfylld situation.

Vilket tillvägagångssätt som fungerar när man jobbar med sin skam beror mycket på hur hårt man sitter fast i skammen eller hur stark övertygelsen är om att den innebär förintelse.

Om man ska hoppa i sjön måste man ha förmågan att göra det utifrån sitt friska jag, sin friska vilja och inte utifrån den självbestraffande inre förövaren – det skulle bara vara som ett sätt att ännu en gång köra över sig själv. Jag har aldrig vågat ”hoppa i sjön”. Jag har aldrig vågat släppa skammen i stunden. Jag har varit för identifierad med den för att våga se den i ögonen och avslöja den som en lögn. Att möta skammen har varit som att möta döden och dit har jag inte vågat mig ännu.

Mitt sätt att jobba med skammen har varit att sakta, sakta; bit för bit; möta känslorna allteftersom de kommit upp i meditationerna. De yttre händelser som väckt min skam har varit provocerande knappar som gjort att jag låst mig. Sen har jag under terapi-meditationerna mött känslorna i min egen takt och inte i omgivningens.

Skammen är inte någon sanning. Skammen är en lögn. Först när vi fått kontakt med friheten ser vi skammen för vad den är. Innan dess dominerar den vår verklighetsbild och skapar en förvrängd destruktiv tillvaro som ses som den enda sanningen.

Skammen är inte någon sanning. Skammen är en lögn.

1 Sund nu, hälsosajt, 2005, Jessica Bergqvist